Fredagsfunderingar
Sitter på tågstationen i Girona och väntar på en kompis. Hon heter Sophie och är också au pair. Vi ska ses och äta lunch här idag men hennes tåg anländer inte förrän om en halvtimme så jag har lite tid över att sitta och titta på alla människor som går förbi. Det slår mig, när jag ser på var och en som traskar omkring, är påväg nånstans eller sitter och väntar, att alla har var och en sitt egna liv. Sina egna bekymmer eller egna lyckor. Jag har en stor utmaning pågående inom mig själv just nu, och jag tycker att det är tufft och jag känner mig stark och envis. Tänk att var och en som jag ser också går igenom något svårt, eller åtminstone har gått igenom något svårt. Men alla lever ändå bara vidare i sina liv, precis som de brukar. Precis som jag. Vi väljer att gå upp på morgonen, vi väljer att vara påväg någonstans. Vi väljer att leva.
Det känns bra att tänka att det inte bara är jag som är påväg nånstans, eller att det inte bara är jag som får motvind ibland. Det är så fascinerande hur lite vi vet om världens liv. Jag vet om min familjs och mina vänners liv, och möjligtvis litegrann om några kändisars liv. Men resten då ? De har också ett liv, precis som jag. Det är nästan lite skrämmande hur lite man vet om personerna i sin omgivning, om vad de har för sig om dagarna, hur de mår eller vart de är påväg.
Samtidigt tycker jag att det är spännande att inte veta. Så jag lämnar det där. Åt fantasin.
Det känns bra att tänka att det inte bara är jag som är påväg nånstans, eller att det inte bara är jag som får motvind ibland. Det är så fascinerande hur lite vi vet om världens liv. Jag vet om min familjs och mina vänners liv, och möjligtvis litegrann om några kändisars liv. Men resten då ? De har också ett liv, precis som jag. Det är nästan lite skrämmande hur lite man vet om personerna i sin omgivning, om vad de har för sig om dagarna, hur de mår eller vart de är påväg.
Samtidigt tycker jag att det är spännande att inte veta. Så jag lämnar det där. Åt fantasin.