I'm actually quite happy here

Hem. Kalmar. Mamma. Svensk mat. Pappa. Mina syskon. Kranvatten. Fina vänner och alla andra nära och kära. Vackra sommardagar vid hamnen i Sveriges sommarstad. Kvällar i parken med vin och bästisar. Skratt. Höstregn och fallande löv på Larmtorget. Gosig säng och favoritkudden. Varm oboy. Myskvällar framför TVn. Svensk reklam. Julafton, fina mysiga julafton. Kärlek. Nyårsafton utan snö som aldrig blir så bra som man hoppats på. Någon vecka i januari med massor av snö innan den försvinner lika snabbt igen. Vintertid som tippar över till sommartid. Tidiga vårdagar med gosig halsduk och solglasögon. Värme. Öl på uteservering med bästisar. Planer inför sommaren med bästisar. Ännu mer skratt. Sommarjobb. Grillkvällar i trädgården hemma på Södra Långgatan. Grillkvällar på altanen hemma i Norrliden. Matkoma. Musik. Kramar. Lycka. Hem.
 
Jag har alltid varit oerhört känslig mot separationer. Det kan handla om allt från ett "vi ses om tre veckor" till "vi får se när vi ses nästa gång", det är alltid lika jobbigt. Och det blir inte lättare. Inte ett dugg. När jag flyttade hemifrån för första gången i gymnasiet så bodde jag 40 minuter från Kalmar, jag var då alltid lika glad att få komma hem till mamma eller pappa över helgen. Efter studenten backpackade jag i Australien med mina bästa vänner under 2,5 månads tid. Då fick jag känna på den extrema saknad man kan känna för någon man tycker mycket om. Jag har inte varit så lycklig som jag var när jag kom hem till iskalla Sverige vid jul och fick krama om mamma, pappa, småsyskonen, storasyster och storebror, vännerna. När jag spenderade 3 månader i Spanien som au pair fick jag känna på en fruktansvärd separationsångest och hemlängtan som jag aldrig mött förr, 90 dagar av tårar. Självklart även mycket skratt och äventyr. Jag har inte varit så lycklig som när jag kom hem till somriga Sverige i maj och fick träffa alla mina nära igen.
 
Nu har jag bott i London i ett år. Från och till iallafall. Jag kom hit för lite mer än ett år sedan för att plugga musik. Jag fastnade här. Inte för att London är min favoritstad eller för att min hemlängtan har blivit bättre. Det är precis lika jobbigt. Men jag hittade kärlek. Jag hittade vänner. Ett liv. Mitt liv. Jag har varit hemma emellanåt och det är precis lika underbart varje gång. Sedan när jag åker tillbaka är det precis lika jobbigt. Det gör precis lika ont.
 
Den här sommaren spenderade jag 2 månader ifrån en person som jag älskar. Min pojkvän. Jag kan erkänna att det var förjävligt. De första veckorna kände jag mig död. Halv. Knappt ens halv.
 
Idag sitter jag här. I min pojkväns säng i London. Och jag lever. Jag saknar mamma. Jag saknar pappa. Jag saknar alla mina nära. Men jag mår bra. Jag är glad.
 
Jag är faktiskt ganska lycklig här.
 
Always, Inside | | En kommentar

På tåget

Sitter på tåget till Barcelona. Bredvid mig sitter en äldre man och kvinna mitt emot varandra. Jag tror de är turister men kan inte riktigt urskilja om deras språk är härifrån, av det lilla jag hört låter det lite som ryska, kanske. De pratar knappt med varandra. Mannen har hörlurar i öronen och varje gång kvinnan ser något intressant utanför pekar hon och mannen tittar, ler och nickar. Ibland ser han något och pekar. Vissa gånger gestikulerar de med händer och fingrar för att förklara vilka av alla grejer därute de menar. De ler inte mot varandra men ser väldigt snälla ut. Snälla ögon och med mungiporna lagom högt upp. Jag undrar vad mannen lyssnar på, jag undrar om de är gifta, syskon eller kanske bara kompisar, jag undrar om de gillar det dom ser där utanför, jag undrar vad de gör här. Men jag frågar inte. Jag låter det vara där.

Always, Inside | | Kommentera

Fredagsfunderingar

Sitter på tågstationen i Girona och väntar på en kompis. Hon heter Sophie och är också au pair. Vi ska ses och äta lunch här idag men hennes tåg anländer inte förrän om en halvtimme så jag har lite tid över att sitta och titta på alla människor som går förbi. Det slår mig, när jag ser på var och en som traskar omkring, är påväg nånstans eller sitter och väntar, att alla har var och en sitt egna liv. Sina egna bekymmer eller egna lyckor. Jag har en stor utmaning pågående inom mig själv just nu, och jag tycker att det är tufft och jag känner mig stark och envis. Tänk att var och en som jag ser också går igenom något svårt, eller åtminstone har gått igenom något svårt. Men alla lever ändå bara vidare i sina liv, precis som de brukar. Precis som jag. Vi väljer att gå upp på morgonen, vi väljer att vara påväg någonstans. Vi väljer att leva.

Det känns bra att tänka att det inte bara är jag som är påväg nånstans, eller att det inte bara är jag som får motvind ibland. Det är så fascinerande hur lite vi vet om världens liv. Jag vet om min familjs och mina vänners liv, och möjligtvis litegrann om några kändisars liv. Men resten då ? De har också ett liv, precis som jag. Det är nästan lite skrämmande hur lite man vet om personerna i sin omgivning, om vad de har för sig om dagarna, hur de mår eller vart de är påväg.

Samtidigt tycker jag att det är spännande att inte veta. Så jag lämnar det där. Åt fantasin.
Inside | | Kommentera
Upp