I'm actually quite happy here

Hem. Kalmar. Mamma. Svensk mat. Pappa. Mina syskon. Kranvatten. Fina vänner och alla andra nära och kära. Vackra sommardagar vid hamnen i Sveriges sommarstad. Kvällar i parken med vin och bästisar. Skratt. Höstregn och fallande löv på Larmtorget. Gosig säng och favoritkudden. Varm oboy. Myskvällar framför TVn. Svensk reklam. Julafton, fina mysiga julafton. Kärlek. Nyårsafton utan snö som aldrig blir så bra som man hoppats på. Någon vecka i januari med massor av snö innan den försvinner lika snabbt igen. Vintertid som tippar över till sommartid. Tidiga vårdagar med gosig halsduk och solglasögon. Värme. Öl på uteservering med bästisar. Planer inför sommaren med bästisar. Ännu mer skratt. Sommarjobb. Grillkvällar i trädgården hemma på Södra Långgatan. Grillkvällar på altanen hemma i Norrliden. Matkoma. Musik. Kramar. Lycka. Hem.
 
Jag har alltid varit oerhört känslig mot separationer. Det kan handla om allt från ett "vi ses om tre veckor" till "vi får se när vi ses nästa gång", det är alltid lika jobbigt. Och det blir inte lättare. Inte ett dugg. När jag flyttade hemifrån för första gången i gymnasiet så bodde jag 40 minuter från Kalmar, jag var då alltid lika glad att få komma hem till mamma eller pappa över helgen. Efter studenten backpackade jag i Australien med mina bästa vänner under 2,5 månads tid. Då fick jag känna på den extrema saknad man kan känna för någon man tycker mycket om. Jag har inte varit så lycklig som jag var när jag kom hem till iskalla Sverige vid jul och fick krama om mamma, pappa, småsyskonen, storasyster och storebror, vännerna. När jag spenderade 3 månader i Spanien som au pair fick jag känna på en fruktansvärd separationsångest och hemlängtan som jag aldrig mött förr, 90 dagar av tårar. Självklart även mycket skratt och äventyr. Jag har inte varit så lycklig som när jag kom hem till somriga Sverige i maj och fick träffa alla mina nära igen.
 
Nu har jag bott i London i ett år. Från och till iallafall. Jag kom hit för lite mer än ett år sedan för att plugga musik. Jag fastnade här. Inte för att London är min favoritstad eller för att min hemlängtan har blivit bättre. Det är precis lika jobbigt. Men jag hittade kärlek. Jag hittade vänner. Ett liv. Mitt liv. Jag har varit hemma emellanåt och det är precis lika underbart varje gång. Sedan när jag åker tillbaka är det precis lika jobbigt. Det gör precis lika ont.
 
Den här sommaren spenderade jag 2 månader ifrån en person som jag älskar. Min pojkvän. Jag kan erkänna att det var förjävligt. De första veckorna kände jag mig död. Halv. Knappt ens halv.
 
Idag sitter jag här. I min pojkväns säng i London. Och jag lever. Jag saknar mamma. Jag saknar pappa. Jag saknar alla mina nära. Men jag mår bra. Jag är glad.
 
Jag är faktiskt ganska lycklig här.
 
Always, Inside | | En kommentar
Upp